Före detta sambon Nicklas ringde idag.- Jag har hittat lite LP-skivor jag tror du kan tycka om. Kan jag komma över?- Klart! När kommer du?- Men är det okej för Kalle att jag kommer då?- Ja det tror jag nog. Han sover ganska gott.- Jamen då kommer jag över om tjugo minuter ungefär.Så kom han över och hade med sig en film som var min och diverse mössor han lånat. Samt en hög med skivor som jag velat ha men inte kunnat hitta. Nu återstår bara att skaffa en LP-spelare.I vart fall.Nicklas pratade som på som vanligt. Han är lite tankspridd, så det är ganska ansträngande ibland. Till slut fick jag en syl i vädret och frågade om han var hungrig. “Jodå, men orkar inte handla”“Jamen jag kan laga mat om du vill. Kalle bara sover ändå.”“Ja… Jo det går ju…”Och precis då vaknade Kalle. Är du hungrig, Kalle?“Nää䔓Men om jag lagar mat, då vill du ha ändå, va?”“Jo…”Så jag sprang iväg och handlade medan Kalle gick upp och klädde på sig. Nicklas ställde sig och diskade. När jag var i affären kom jag på att det är nog inte riktigt en normal relation vi har, vi tre. Så jag skyndade hem. Och när jag kom hem satt Kalle och lade en patiens på datorn och Nicklas stod i köket och visslade och diskade. Ingen blodspillan.Sedan lagade jag mat medan Kalle dukade och Nicklas satt och var social i största allmänhet. Blev fläskkotletter, färskpasta, körsbärstomater och ostsås. Båda pojkarna åt med god aptit. Nicklas var på väg att ställa sig och diska en gång till, men då påminde jag honom om att han faktiskt inte bor här. Han fick en ost med sig hem och sade att han skulle komma tillbaka på tisdag och kolla på skivor.Det är lite fascinerande ändå. Har nämligen sagt till Nicklas att vill han komma över är det bara att han gör det. Men på grund av sin tankspriddhet glömmer han ibland bort att han inte bor här. Som för ett tag sedan, när jag vaknade av att han satt i sängen och petade på mig och undrade ifall jag hade cigaretter. Eller ett par veckor innan dess, när både jag och Kalle höll på att dö för att det var en skugga där det inte skulle vara någon. Visade sig senare att det var Nicklas som hade gått in genom ytterdörren och stod och funderade på om vi var vakna eller inte. Den gången ville han mest säga hej.Men man är ju glad ändå att man lyckats hitta två pojkar utan någon som helst svartsjukerisk. Jag kan inte ens föreställa mig min far och mors nya i samma rum. Särskilt inte sittandes och äta och ha ganska roligt ihop. När Nicklas ringer frågar han nästan alltid hur det går för Kalle. Och det gör han inte för att leta brister, utan helt enkelt för att han undrar.

 

Pe

17 februari 2007 23:10

Ja, visst är det härligt när man faktiskt kan lyckas att få ihop det så bra. Jag lyckades själv ganska väl - jag blev tillsammans med min styvsysters förra pojkvän, som i sin tur blev tillsammans med ett av mina ex (ungefär) - idag umgås vi alla fyra. Känns bra.

http://Pe

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Titelspår på skivan Fairyland, som vi fortfarande arbetar med. Skriven till och om Oundvikligt, när jag inte orkade slita i honom mer. Vet inte riktigt hur resultatet blev, men hellre det än ett requiem. Personality disorder Always halfway ‘cross...

Diverse halvklara projekt som av någon anledning känns tillräckliga som de är. "Onsdagarna" behandlar helt enkelt barndomens onsdagar, som jag minns dem. "Under Moholmsbron" handlar om ett samtal jag hade i tolvårsåldern med en vän som numera är död....

Ursprungligen en lek med metaforer. Utvecklades till en diktliknande historia i februari 2006 och avslutades i slutet av december. Blev ganska lyckat, tror jag. Jag formaterar om mig själv två gånger i veckan. Raderar alla dåliga tankar och spa...

Skriven tidigt 2007. (Februari typ kanske.) Borde klassas som självhat egentligen. Inutiskriket när man vill mer än man kan och en del människor inte vill bli hjälpta. Kan man vilja rädda någon mer än någon vill bli räddad? Pratade med Oundviklig...

Skrev den ursprungligen till min syster, men insåg senare att den passade in på hela familjen. Sorg Minns du hur vi dansade, snurrade runt, runt, så fort vi bara kunde? Golvet försvann under våra fötter, vi blev musiken, dansen, och vi var v...