Titelspår på skivan Fairyland, som vi fortfarande arbetar med. Skriven till och om Oundvikligt, när jag inte orkade slita i honom mer. Vet inte riktigt hur resultatet blev, men hellre det än ett requiem.Personality disorderAlways halfway ‘cross the borderBetween Fairyland and nothingAnd I was fortunate to know himTo see himAnd tell himHe was lovedI hope someone held his handOn the journey to FairylandAnd that he wasn’t aloneWhen the Ghosts took him homeHe was too beautiful for normalityAnd too smart for sanityAnd he ran out of places to belongBut I hope he’ll find a homeIn Fairyland

Diverse halvklara projekt som av någon anledning känns tillräckliga som de är. "Onsdagarna" behandlar helt enkelt barndomens onsdagar, som jag minns dem. "Under Moholmsbron" handlar om ett samtal jag hade i tolvårsåldern med en vän som numera är död.Och "Choklad" var en reflektion över vad man blivit, kort och gott. Men onsdagarna är nog värst.Då jobbar pappa i Skövdeoch de bråkar i bilen hem.De är alltid hemma i pausennär Sunset Beach släpper in Keno.Klirret med kassarna från Systembolaget.De högljudda suckarna.Alltid likadantpå onsdagarna.***Kommer du ihåg, Joar,när vi sov under järnvägsbron,och vaknade av godståget som for förbinågra meter framför oss.Jag tittade på dig. Du tittade på mig."Vi måste prata" sade du."Ja" svarade jag.Och vi visste båda två. Vi gick upp på broräcket.Gick balansgång över hela.Hoppades båda två att vi skulle falla.Vi hjälpte ödet på traven.Men inget hände.***Löftena vi gav varandranär världen fortfarandevar chokladmjölksbubblor,minns du dem?Vi skulle göra alla lyckligaoch hjälpa desom inte hade chokladmjölkoch sugrör.Jag slutade blåsa bubbloroch köpte knogjärn istället.Vad gjorde du?

Ursprungligen en lek med metaforer. Utvecklades till en diktliknande historia i februari 2006 och avslutades i slutet av december. Blev ganska lyckat, tror jag.Jag formaterar om mig självtvå gånger i veckan.Raderar alla dåliga tankaroch spara de helapå diskett.Två gånger i veckankommer Popup-tanken"Jag måste klippa mig."Då formaterar jag om mig självoch försöker raderamina ångestvirus.Iblandblir det total raderingav hårddisken.Då blir jag inlagdså att experterna på BUPkan installera om migmed medicinsystemskivorna.Sedan kommer jag hem igenoch misshandlar migmed dåliga spelrelationeroch nya virustankar.Jag borde installera en brandväggsom skyddar mig mot det värsta,men till dessformaterar jag om mig självtvå gånger i veckan.

Skriven tidigt 2007. (Februari typ kanske.) Borde klassas som självhat egentligen. Inutiskriket när man vill mer än man kan och en del människor inte vill bli hjälpta. Kan man vilja rädda någon mer än någon vill bli räddad?Pratade med Oundvikligt idag.Jag tror jag hatar honom.Inte för att han är dum eller såutan för att han får migatt känna mig otillräcklig.Och Oundvikligt gråtermedan jag tittar påoch inte kan trösta.Oundvikligt drickeroch jag vet inte varför.Och Oundvikligt vill inte ha hjälpfast han vet att han behöver den.För Oundvikligt villatt jag ska troatt det är rätt att inget göranär allt går sönder.Om ett glas faller mot marken;försök inte fånga det,gå bara därifrånoch ta ett nytt.Säger Oundvikligt och gråter.Och jag hatar honom.

Skrev den ursprungligen till min syster, men insåg senare att den passade in på hela familjen. SorgMinns du hur vi dansade,snurrade runt, runt,så fort vi bara kunde?Golvet försvann under våra fötter,vi blev musiken,dansen,och vi var världen.Just då,just där,på golvet i huset i Ingenstansföddes Vi.Vi dansade, snurrade,dansade, snurradeså fortatt det enda vi kunde sevar vinden,snurrandet i sig självt.Märkte du att världenplötsligt snurradefortare än vi gjorde?Marken försvann under våra fötter,vi slogs för livet,för attinte falla av.Just då,just där,mitt i fallet mot avgrundsdjupet,levde vi.Minns du alla nätterna?Minns du hur du grätför att du fick mardrömmarav den mörka värld som omgav oss då?Vi ville leva,känna,älska det nyasom komjust dåi ett av de där ögonblickennär du grät.Just då,just där,i spillrorna av förlorad glädjedog vi två.

Mycket förvirrad text efter första dödsfallet i umgängeskretsen. Antagligen skriven 2005.Död är du and dead you shall remain. Ashes to ashes, damm ti damm ti damm. Du sade alltid att det inte fanns någon himmel, att döden bara var en punkt, sista sidan i historien och att det inte fanns några happy endings. Sådant var bara för sagorna. ”Mig lurar de inte,” sa du, och tittade misstänksamt på boken med bröderna Grimms sagor. Det fanns ingen himmel. och helvetet var på jorden. Kanske himlen också var det? Whatever… Du brydde dig inte, sa att vi inte heller skulle bry oss. Så skit samma. Du är död. Damm ti damm ti damm. Jag gråter på nätterna men det behöver väl inte du veta. Jag tittar upp mot den där himlen som inte finns och jag tror att du flinar lite, där du sitter däruppe i Whatever there is.