Konsten att säga nejI ett samhälle där “Yes we have no Bananas” ersatts med “Just say no”-skyltar kan man tro att det är lätt att säga “Nej”. Så är dock inte fallet. Visserligen är “Ja” lättare att ljuda (“Nej” har en tungrörelse mer än “Ja”), men man tycker ändå att det borde vara ganska okomplicerat att få till ett “nej”-ljud då och då. Men tyvärr är det nog så att alla “Just say no”-skyltar och uppmaningar om att man ska bli mer självständig helt enkelt inte räcker.Man vill ju vara snäll.Man vill ju göra folk glada.Man vill ju inte göra någon besviken.Då och då kommer jag fram till att frågan kanske inte är när man ska säga “nej”, utan till vem. Och det jag kommer fram till är att det är ungefär lika känsligt som vem man kan visa sig naken för.Ett “nej” tvingar en att visa en mindre älskvärd sida av sig själv. Den själviska sidan. Den som sätter gränser där andra tycker att det inte behövs någon gräns.Ett “nej” gör en till en bitch, och då menar jag inte fjortisvarianten “Beautiful Individual That Creates Hard-ons” (vilket man antagligen tröttnar på ganska fort), utan en elak, manipulativ, självisk människa. Och vem vill vara det?Så det händer att man säger “ja” när man vill skrika “nej”. Man hjälper människor man inte tycker om för att få mindre dåligt samvete. Man ger bort saker man tycker om för att andra verkar tycka om dem minst lika mycket. Man lånar ut pengar fast man vet att man aldrig kommer att få tillbaka dem.För man vill ju göra folk glada och inte göra någon besviken.Och när man lever så, i “Just say no”-samhället, och ändå är totalt oförmögen att säga "nej" då hamnar man ganska snabbt i slamp-träsket. Och antagligen är det inget fel med det heller. Om man bara hamnar där frivilligt, och inte genom oförmåga att säga ifrån.Jag har börjat säga ifrån nu. Det känns förjävligt, ärligt talat. Men ska man slampstämplas ska man väl ha roligt på vägen dit, och jag tror inte jag har haft så roligt hittills.Men Kalle är rolig. Han har ett sätt att prioritera som jag inte är van vid. Att det är viktigare att vara nära än att vara i. Jag tycker om det.

 

Modern talking

15 februari 2007 21:27

När jag läser din blogg så inser jag vem som får nästa nobelpris i litteratur.
Och det är inte jag.
Men jag kommer alltid att hävda att du brås på mig.

http://floryd.net

 

gila

17 februari 2007 18:26

Rackarns kul skrivet :-) Märks vem du är släkt med....

http://litevarje.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Titelspår på skivan Fairyland, som vi fortfarande arbetar med. Skriven till och om Oundvikligt, när jag inte orkade slita i honom mer. Vet inte riktigt hur resultatet blev, men hellre det än ett requiem. Personality disorder Always halfway ‘cross...

Diverse halvklara projekt som av någon anledning känns tillräckliga som de är. "Onsdagarna" behandlar helt enkelt barndomens onsdagar, som jag minns dem. "Under Moholmsbron" handlar om ett samtal jag hade i tolvårsåldern med en vän som numera är död....

Ursprungligen en lek med metaforer. Utvecklades till en diktliknande historia i februari 2006 och avslutades i slutet av december. Blev ganska lyckat, tror jag. Jag formaterar om mig själv två gånger i veckan. Raderar alla dåliga tankar och spa...

Skriven tidigt 2007. (Februari typ kanske.) Borde klassas som självhat egentligen. Inutiskriket när man vill mer än man kan och en del människor inte vill bli hjälpta. Kan man vilja rädda någon mer än någon vill bli räddad? Pratade med Oundviklig...

Skrev den ursprungligen till min syster, men insåg senare att den passade in på hela familjen. Sorg Minns du hur vi dansade, snurrade runt, runt, så fort vi bara kunde? Golvet försvann under våra fötter, vi blev musiken, dansen, och vi var v...