Titelspår på skivan Fairyland, som vi fortfarande arbetar med. Skriven till och om Oundvikligt, när jag inte orkade slita i honom mer. Vet inte riktigt hur resultatet blev, men hellre det än ett requiem.Personality disorderAlways halfway ‘cross the borderBetween Fairyland and nothingAnd I was fortunate to know himTo see himAnd tell himHe was lovedI hope someone held his handOn the journey to FairylandAnd that he wasn’t aloneWhen the Ghosts took him homeHe was too beautiful for normalityAnd too smart for sanityAnd he ran out of places to belongBut I hope he’ll find a homeIn Fairyland

Diverse halvklara projekt som av någon anledning känns tillräckliga som de är. "Onsdagarna" behandlar helt enkelt barndomens onsdagar, som jag minns dem. "Under Moholmsbron" handlar om ett samtal jag hade i tolvårsåldern med en vän som numera är död.Och "Choklad" var en reflektion över vad man blivit, kort och gott. Men onsdagarna är nog värst.Då jobbar pappa i Skövdeoch de bråkar i bilen hem.De är alltid hemma i pausennär Sunset Beach släpper in Keno.Klirret med kassarna från Systembolaget.De högljudda suckarna.Alltid likadantpå onsdagarna.***Kommer du ihåg, Joar,när vi sov under järnvägsbron,och vaknade av godståget som for förbinågra meter framför oss.Jag tittade på dig. Du tittade på mig."Vi måste prata" sade du."Ja" svarade jag.Och vi visste båda två. Vi gick upp på broräcket.Gick balansgång över hela.Hoppades båda två att vi skulle falla.Vi hjälpte ödet på traven.Men inget hände.***Löftena vi gav varandranär världen fortfarandevar chokladmjölksbubblor,minns du dem?Vi skulle göra alla lyckligaoch hjälpa desom inte hade chokladmjölkoch sugrör.Jag slutade blåsa bubbloroch köpte knogjärn istället.Vad gjorde du?

Ursprungligen en lek med metaforer. Utvecklades till en diktliknande historia i februari 2006 och avslutades i slutet av december. Blev ganska lyckat, tror jag.Jag formaterar om mig självtvå gånger i veckan.Raderar alla dåliga tankaroch spara de helapå diskett.Två gånger i veckankommer Popup-tanken"Jag måste klippa mig."Då formaterar jag om mig självoch försöker raderamina ångestvirus.Iblandblir det total raderingav hårddisken.Då blir jag inlagdså att experterna på BUPkan installera om migmed medicinsystemskivorna.Sedan kommer jag hem igenoch misshandlar migmed dåliga spelrelationeroch nya virustankar.Jag borde installera en brandväggsom skyddar mig mot det värsta,men till dessformaterar jag om mig självtvå gånger i veckan.

Skriven tidigt 2007. (Februari typ kanske.) Borde klassas som självhat egentligen. Inutiskriket när man vill mer än man kan och en del människor inte vill bli hjälpta. Kan man vilja rädda någon mer än någon vill bli räddad?Pratade med Oundvikligt idag.Jag tror jag hatar honom.Inte för att han är dum eller såutan för att han får migatt känna mig otillräcklig.Och Oundvikligt gråtermedan jag tittar påoch inte kan trösta.Oundvikligt drickeroch jag vet inte varför.Och Oundvikligt vill inte ha hjälpfast han vet att han behöver den.För Oundvikligt villatt jag ska troatt det är rätt att inget göranär allt går sönder.Om ett glas faller mot marken;försök inte fånga det,gå bara därifrånoch ta ett nytt.Säger Oundvikligt och gråter.Och jag hatar honom.

Skrev den ursprungligen till min syster, men insåg senare att den passade in på hela familjen. SorgMinns du hur vi dansade,snurrade runt, runt,så fort vi bara kunde?Golvet försvann under våra fötter,vi blev musiken,dansen,och vi var världen.Just då,just där,på golvet i huset i Ingenstansföddes Vi.Vi dansade, snurrade,dansade, snurradeså fortatt det enda vi kunde sevar vinden,snurrandet i sig självt.Märkte du att världenplötsligt snurradefortare än vi gjorde?Marken försvann under våra fötter,vi slogs för livet,för attinte falla av.Just då,just där,mitt i fallet mot avgrundsdjupet,levde vi.Minns du alla nätterna?Minns du hur du grätför att du fick mardrömmarav den mörka värld som omgav oss då?Vi ville leva,känna,älska det nyasom komjust dåi ett av de där ögonblickennär du grät.Just då,just där,i spillrorna av förlorad glädjedog vi två.

Mycket förvirrad text efter första dödsfallet i umgängeskretsen. Antagligen skriven 2005.Död är du and dead you shall remain. Ashes to ashes, damm ti damm ti damm. Du sade alltid att det inte fanns någon himmel, att döden bara var en punkt, sista sidan i historien och att det inte fanns några happy endings. Sådant var bara för sagorna. ”Mig lurar de inte,” sa du, och tittade misstänksamt på boken med bröderna Grimms sagor. Det fanns ingen himmel. och helvetet var på jorden. Kanske himlen också var det? Whatever… Du brydde dig inte, sa att vi inte heller skulle bry oss. Så skit samma. Du är död. Damm ti damm ti damm. Jag gråter på nätterna men det behöver väl inte du veta. Jag tittar upp mot den där himlen som inte finns och jag tror att du flinar lite, där du sitter däruppe i Whatever there is.

Har blivit ganska mycket musik och film det senaste, och jag tänate att jag skulle dela med mig av mina senaste upptäckter.Nygammal musik (sådant jag i och för sig hört förut, men återupptäckt):- “Hocus Pocus” med Focus. Den låten går inte ens att beskriva, den måste helt enkelt höras.- “Feel The Benefit” med 10cc. Har lyssnat på 10cc hela livet, men precis upptäckt texterna. - "Blue Birds från Kall" med Euskefeurat. En tolkning av Blue Bird som måste höras.Halvny musik (Sådant som varit bra ett tag, men är värt att nämnas): - “Polsk Zchlager” med KSMB. En sådan där låt som man bara blir glad av.- “Hanukkah Song” med Adam Sandler. En uppräkning av kända judar, gjord på ett väldigt roligt sätt. - “Rim of Hell” med Disneyland after Dark. Egentligen inte något speciellt, men helt underbar ändå.- “Sov lilla ängel” med Näsblod. Den låten kan få mig att börja gråta vilken dag som helst.- “Du riechst so gut” med Rammstein. Av någon anledning blir jag alltid manisk av den låten.- “The Man Upstairs” med Voltaire. Helt underbar låt om att bo i stökiga hyreshus. Borde vara obligatorisk att lyssna på.Ny musik (inte nödvändigtvis nysläppt, men nytt för mig):- “Last Waltz” med The Rasmus. Lite nördstatus att lyssna på dem, men den låten är nästan värd att stämplas för.- “Fear of Dying” med Jack of Jill. Helt sjuk låt, men blev jätteförtjust.- “Nästan vackra” med Jonas Gardell. En av de bästa kärleksförklaringarna jag hört på länge.FILM!Tänker bara nämna två filmer idag. Mest för att båda två är starka filmer som man behöver ett tag att fundera efter att ha sett dem.- Catch 22 (En blandning av svarthumor, omöjlighet och allmän vidrighet). Helt otrolig film. Tagit mig två år att klara se hela till slutet. Brukar ge upp efter att amerikanska militären stjälper över en massa bomull på tyskarna och sedan bombar sin egen bas som tack. Se den!- Bloody Sunday (Hemskaste filmen jag sett). En sådan där film som jag på ett sätt önskar att jag aldrig sett, och samtidigt tycker att alla borde se. Handlar om demonstrationen i Derry. Filmad med handkamera, utan ljussättning och utan musik. Dokumentärkänsla. Se den också.

Före detta sambon Nicklas ringde idag.- Jag har hittat lite LP-skivor jag tror du kan tycka om. Kan jag komma över?- Klart! När kommer du?- Men är det okej för Kalle att jag kommer då?- Ja det tror jag nog. Han sover ganska gott.- Jamen då kommer jag över om tjugo minuter ungefär.Så kom han över och hade med sig en film som var min och diverse mössor han lånat. Samt en hög med skivor som jag velat ha men inte kunnat hitta. Nu återstår bara att skaffa en LP-spelare.I vart fall.Nicklas pratade som på som vanligt. Han är lite tankspridd, så det är ganska ansträngande ibland. Till slut fick jag en syl i vädret och frågade om han var hungrig. “Jodå, men orkar inte handla”“Jamen jag kan laga mat om du vill. Kalle bara sover ändå.”“Ja… Jo det går ju…”Och precis då vaknade Kalle. Är du hungrig, Kalle?“Nää䔓Men om jag lagar mat, då vill du ha ändå, va?”“Jo…”Så jag sprang iväg och handlade medan Kalle gick upp och klädde på sig. Nicklas ställde sig och diskade. När jag var i affären kom jag på att det är nog inte riktigt en normal relation vi har, vi tre. Så jag skyndade hem. Och när jag kom hem satt Kalle och lade en patiens på datorn och Nicklas stod i köket och visslade och diskade. Ingen blodspillan.Sedan lagade jag mat medan Kalle dukade och Nicklas satt och var social i största allmänhet. Blev fläskkotletter, färskpasta, körsbärstomater och ostsås. Båda pojkarna åt med god aptit. Nicklas var på väg att ställa sig och diska en gång till, men då påminde jag honom om att han faktiskt inte bor här. Han fick en ost med sig hem och sade att han skulle komma tillbaka på tisdag och kolla på skivor.Det är lite fascinerande ändå. Har nämligen sagt till Nicklas att vill han komma över är det bara att han gör det. Men på grund av sin tankspriddhet glömmer han ibland bort att han inte bor här. Som för ett tag sedan, när jag vaknade av att han satt i sängen och petade på mig och undrade ifall jag hade cigaretter. Eller ett par veckor innan dess, när både jag och Kalle höll på att dö för att det var en skugga där det inte skulle vara någon. Visade sig senare att det var Nicklas som hade gått in genom ytterdörren och stod och funderade på om vi var vakna eller inte. Den gången ville han mest säga hej.Men man är ju glad ändå att man lyckats hitta två pojkar utan någon som helst svartsjukerisk. Jag kan inte ens föreställa mig min far och mors nya i samma rum. Särskilt inte sittandes och äta och ha ganska roligt ihop. När Nicklas ringer frågar han nästan alltid hur det går för Kalle. Och det gör han inte för att leta brister, utan helt enkelt för att han undrar.